ett år

Idag för ett år sedan åkte jag till England för att påbörja mitt au pair-år. Nu sitter jag hemma igen och det känns knappt som att jag har varit borta alls.

När mitt hemresedatum började närma sig så fick jag ofta frågan om jag längtade hem och det var svårt att svara på för att hur man än uttryckte det så lät det fel. Jag längtade hem jättemycket. Jag längtade efter att få träffa min familj och mina vänner, att få skaffa mig ett riktigt jobb som jag inte skulle bo på, att känna mig 110% bekväm i huset som jag bodde i, att inte ha en hund, att köra bil och att kunna uttrycka mig utan att tänka på uttal, grammatik, ordval etc.
Samtidigt så kändes det som att "ja, jag längtar hem" betydde "det ska bli så skönt att äntligen få åka härifrån" och det var ju inte sant. Jag saknar att träffa mina fina kompisar varje dag, att prata och höra engelska hela tiden, att ha katedralen 200 meter från mitt hus, att betala med pund, att träffa Amanda, Cecilia och Hayley på The Minster varje fredag, att ha så nära till allting, att åka in till Cambridge, att vara en svensk bosatt i ett annat land och att lyssna på Bens knäppa teorier om allting.

Ikväll spelar Sverige mot England i fotbolls EM och Amanda och Cecilia ska till The Minster för att försöka heja på Sverige bland alla öldrickande engelsmän. Jag hade kunnat betala dyra pengar för att få vara där med dem! Det går dock inte för imorgon börjar jag klockan 7 på mitt nya jobb som jag är så glad över att jag har fått. Så det är svårt det där med att sakna och inte sakna. Det är tur att jag minns och saknar godbitarna och skönt att problem och negativa tankar som jag har haft under året rann av mig så fort jag landade på svensk mark.

Det roligaste för min egen del när jag kom hem var att min plan att lura alla gick som en dans. Janine och jag bokade min biljett hem i januari/februari och när folk efter ett tag började fråga när jag skulle komma hem ljög jag och sa den 30 maj. Egentligen var biljetten bokad till den 24 maj men ingen förutom Maja här hemma (, Veronica i USA och såklart min värdfamilj och mina vänner i England) visste om det så hon hämtade mig på flygplatsen och körde hem mig så att jag fick överraskat mina familjer här hemma. Sedan följde några dagar av att göra samma sak till mina kompisar. Så himla kul, de flesta såg ut som att de hade sett ett spöke!


när jag åkte förra året

Så yes, nu är jag hemma. Lite längre hår, några kilo tyngre och med lite mer flyt när jag pratar engelska. Och en massa fina minnen såklart! Ikväll ska jag på bio med Nina och Stephanie men kan nog hinna se en del av matchen ändå. Hejar såklart på Sverige men om England skulle vinna så är det för mig i alla fall mer okej än när Ukraina gjorde det.


bara brandkåren kvar

I lördags var jag för andra gången under mitt au pair-år i kontakt med UK emergency. Eller ja, förra gången var ju inte så mycket en emergency, för då stoppade polisen mig när jag cyklade utan lampa. Det här var lite allvarligare.

Jag var på väg hem från Hayley vid 21-tiden och när jag var 20 meter hemifrån såg jag en man ligga på gatan omringad av sina egna spyor. Han såg att jag gick förbi, tittade upp, mumlade någonting ohörbart och sedan la han sig ner igen. Jag stannade och frågade om det var någonting jag kunde göra för att hjälpa honom och han bad mig ringa efter en ambulans.  Han sa att han hade jätteont i magen och hade kräkts blod och han låg på ena sidan och kröp ihop till en liten boll när han liksom fick smärt-attacker. Det var väldigt tydligt att han var full så jag frågade om han bara hade druckit alkohol eller tagit någonting annat och han sa att han bara hade druckit. Jag har aldrig varit i en situation förut där jag har behövt ringa 112 (eller 999 i det här fallet) men ibland har jag funderat på vilka situationer som anses tillräckligt allvarliga för att det ska vara berättigat att ringa, och dessutom hur jag själv ska kunna avgöra det. Just den här killen såg dock ut att ha riktigt ont, och när det dessutom inte rörde sig om någon synlig skada utan kom inifrån magen så kändes det rätt att ringa. Om de inte hade tyckt att det var nödvändigt att skicka en ambulans så hade de kanske iallafall kunnat säga vad jag skulle göra eller koppla mig till någon läkare.

Det gick förbi ett par och jag frågade om någon av dem kunde prata med ambulansen från min mobil eftersom jag kände att det var bäst om någon som pratar engelska som modersmål förklarade situationen. Efter ett tag behövde kvinnan i luren mitt telefonnummer och då tog jag över och pratade med henne och det gick fint. Jag fick fråga honom hur gammal han var, om han åt blodförtunnande medicin, om han hade några andra sjukdomar etcetera etcetera. Jag försökte också prata med honom hela tiden så att han skulle vara vaken och tjejen i luren sa att jag inte fick ge honom någonting att äta eller dricka och att jag var tvungen att stanna kvar i telefonen tills ambulansen kom.

Efter ungefär fem minuter stannade en bil brevid oss och ut kom tre personer springande som sa att de kände honom. De hade varit på väg hem från affären och såg oss av en ren slump. De hade en filt som de la på honom och pratade med honom så att jag kunde prata med tjejen i telefonen. Efter ytterligare ungefär femton-tjugo minuter kom ambulansen och tog med honom till sjukhuset.

Eftersom ingen av oss som var där och hjälpte honom är hans familj eller släktingar så fick vi inte veta vart de åkte. Hans kompisar berättade dock vart de jobbar någonstans och sa att jag kunde gå dit om några dagar och kolla om de vet någonting mer om hur han mår. Jag hoppas såklart att det gick bra!

Det var många som stannade för att fråga om de kunde hjälpa till, även folk som stannade sina bilar och hoppade ur för att se om de kunde hjälpa. Det var däremot många på trottoaren framför mig när jag stannade som uppenbarligen bara har gått förbi. Egentligen kan man inte klandra dem för det för vid första anblicken såg han ut som en sovande uteliggare, och dem brukar jag själv inte stanna för hemma i Göteborg till exempel.

Nu har jag iallafall ringt ambulansen för första gången i mitt liv och eftersom de skickade en så var det rätt beslut. Det var ju tydligen inte superbrådskande eftersom det tog nästan en halvtimma för den att komma, men de verkade ta bra hand om honom. Det är fortfarande svårt tycker jag att veta när det är rätt att ringa 112, för man vet ju så väl att man inte får ringa i onödan. Samtidigt hade jag ju inte velat stå där två minuter senare och att han hade dött av en brusten blindtarm eller något. Hoppas att jag inte behöver hamna i så många fler nödsituationer. 


i spy with my little eye

Jag och Ben har en ny grej nu när vi går till skolan. I ett par veckor har vi lekt en lek som går ut på att den ena personen ska hitta någonting i omgivningen och den andra personen ska gissa vad det är, med ordets första bokstav som enda ledtråd.

Jag och Ben är ungefär lika bra på den här leken. Eller lika dåliga, beroende på hur man ser det. Det som är bra dock är att vi är dåliga på olika saker så vi liksom kompletterar varandra. Jag brukar vara ganska dålig på att komma på vad det är den andra personen har spanat på. Ben å andra sidan brukar avslöja vad han har hittat genom att fokusera blicken och råstirra på det. Om han till exempel har himlen som ord så böjer han bak huvudet och tittar uppåt hela tiden tills den andra personen har gissat.

Idag:

Ben: I spy with my little eye, something beginning wiiiiithhhhh....... D.
Jag: D? Hmmmmm......
Ben: *Stirrar på Tommy*
Jag: A door?
Ben (tittar mer på Tommy än på vart han går): Noooo.
Jag: Maybeeeee a dog?
Ben: YES! I saw Tommy!
Jag: Okey, my turn! I spy with my little eye, something beginning wiiiithhhh..... C.
Ben: Chimney?
Jag: Nope.
Ben: Car?
Jag: No.
Ben: Freddy!!! I need a clue!!!
Jag: Alrighty. It's a VERY large building.
Ben: Easy. The cathedral.
Jag: Yes!
Ben: It's your turn again because I needed a clue.
Jag: Oh, okey. Do you want a really tricky one?
Ben: Yeah!
Jag: I spy with my little eye, something beginning with E.
Ben: E? Hmm... That's a tricky one. An eagle?
Jag: ... I don't think we have that many eagles here I'm afraid. 
Ben: Haha no.
Jag: It is quite tricky Ben, do you want a clue? You can still go next.
Ben: Okey.
Jag: It's on your face.
Ben: Eyes?
Jag: No, they are close to your eyes though. You have lots of them.
Ben: Ears?
Jag: What?! NO!!! How many ears do you think you have?
Ben: Hahaha oh right. I only have two. I KNOW! Eyelashes?
Jag: Bingo!

Jag känner att jag kommer sakna den här leken, vem känner sig manad att leka den med mig när jag kommer hem?


Wells-next-the-Sea

Igår var det Early May Bank Holiday här, alltså en röd dag och vi var lediga. Amanda, Cecilia och jag tog därför en liten trip till kusten till ett ställe som heter Wells-next-the-Sea. Bussresan tog två och en halv timma och vädret var sådär, men det var roligt att göra en utflykt och äntligen få lite havsluft i lungorna!


Vi gick och gick för att komma fram till själva stranden. Vattnet var i stort sett borta och det var som en stor öken. Vattnet kanske kommer tillbaka när säsongen börjar eller något. Längs med hela stranden låg dessa små strandhusen. Allihop var målade i olika färger och hade ett eget nummer, jag förstår inte riktigt vad man har i dem men de var fina att titta på!




Amanda har snart vart här i elva månader och inte ätit fish and chips en endaste gång. Därför åt vi det till lunch.


Sedan åkte vi hem!

Idag var det en stressig morgon. Ben skulle ha matsäck med sig till skolan och dessutom vara där tidigare för att de skulle åka på utflykt. De ville inte borsta sina tänder och George slog mig i huvudet med en plasthammare (på skämt visserligen, men det var inte riktigt läge). Två barn, en hund och en au pair i pyamas som typ hetsåt barnflingor fem minuter innan vi skulle gå kom till slut iväg i tid och trots att det regnade lite imorse så har det varit fint idag. Jag har lagat köttfärssås (och gjort lasagne till middag), städat huset och hjälpt Janine att flytta runt möbler i Bens rum. Trött tjej ska sova nu, godnatt!

fredagskalas

God kväll i era små stugor. Vilket trevligt födelsedagsfirande jag och Amanda hade i fredags (detta blir sista inlägget där jag tjatar om födelsedagen, promise, men den var så bra!). Hon kom hem till mig på eftermiddagen och vi dekorerade våran tårta, gjorde iordning oss och sedan mötte vi Hayley, Cecilia och Lena på Pizza Express. Det låter inte så flott kanske, men namnet och konceptet går inte riktigt hand i hand. Det var jättefint! Cecilia och Hayley hade bestämt sig för att vi skulle firas riktigt ordentligt och därför beordrat oss att ha uppsatt hår. No further comments på det.


Fina va? Vi hade på oss halsband och armband som lös i mörker, och nya snygga klänningar! Toppen.


Efter middagen gick vi hem till mig och åt tårtan som jag och Amanda hade bakat. Ett riktigt mästerverk. Tre lager med sylt och vaniljkräm toppat med grädde, vindruvor, jordgubbar, silverkulor och Happy Birthday-ljus.



Under kvällens gång adderades några accessoarer som Amanda och Hayley hade köpt i Sverige. Serpentiner, glow in the dark-glasögon, mustascher, dricksglasögon ...





Vid två-halv tre var vi hemma nöjda och trötta efter en jätterolig kväll som inkluderade en fin dans av mig till Euphoria (börjar bli grym! kan i stort sett ersätta killen som kommer in i slutet när det snöar.). Det där med att vi skulle ha uppsatt hår hade vi dock klarat oss fint utan ;)

mina presenter

Av George fick jag en raket och ett kort. Han visste inte om jag föredrog att bli kallad Fred eller Fredrika, så för säkerhets skulle hade han lämnat lite rum efter "Fred" om jag ville att han skulle lägga till "rika".

Happy Birthday Fred. To Freddy, Happy Birthday, From George.

Ben hade ritat, klippt och tejpat ihop ett fint kort. På framsidan är det engelska flaggan och en bild på mig. Inuti är det en bild på mig och en katt och det står "Love you lots. To Fredrika, Have a good and fantastic 20th birthday. You are the best au pair ever. From Ben xxxx.".

Efter att jag hade lämnat barnen på skolan mötte jag Amanda på Starbucks och åt födelsedagsfrukost. Var mätt hela dagen!

Vid lunchtid knackade det på dörren och utanför stod en kvinna med den här buketten till mig!

Mamma hade skickat blommor och ett kort som hon såklart hade skrivit själv. Hon kan inte språket så bra. Skoja bara, tack mamma jag blev superglad!

Har fått jättemånga fina kort skickade till mig!

Pappa, Emilia, Johanna och Hugo skickade tidningar och godis. Alltid lika uppskattat!

Mormor, morfar och Emma skickade pengar. Tack!

På kvällen tog Ben, George och Janine med mig till Prezzo för födelsedagsmiddag. Jag åt en väldigt god kycklingpasta.

Och fick ett presentkort värt £50 på Fat Face!

Idag kom Amanda hit och bakade tårta som vi ska äta imorgon när vi har födelsdagsfirande för oss två (Amanda fyllde 20 i måndags). Hon hade med sig en present och ett kort från hennes föräldrar.

Ballerina-kex, direkt från Sverige. Tack Camilla och Håkan :)

Nu har jag avverkat mitt sista torsdags-barnvakts-pass och ska gå och lägga mig så att jag är pigg och på hugget inför imorgon! Tack återigen för alla kort, presenter och skypesamtal igår. Och grattis mamma som fyller år idag (egentligen igår eftersom klockan har slagit över till fredag nu), puss och kram!

en underbar födelsedag

Åh herre, vart ska jag börja? Har haft det så sjukt bra idag! Nu är jag hemskt trött (var nog fortfarande lite barn imorse när jag vaknade halv sex...) så bilder på allt fint kommer imorgon. Tusen tack för alla gratulationer, telefonsamtal, sms, kort och blommor!


Halv sju imorse när mamma, Peter och Sofie sjöng för mig på skype!

ben

I lördags hade Ben som sagt sitt 7-årskalas och till det hade Janine bakat en tårta. En kanintårta. Bens favoritdjur är kanin och förutom ett genomgående kanin-tema i sitt rum har han även två stycken livs levande ute i trädgården, Pete och Gina. Varje morgon ger han kaninerna frukost och ser till att de har vatten, och på eftermiddagarna ger han dem middag och städar ur buren. Dessutom passar han på att hälsa på dem varje gång han har ett ärende ut till trädgården (man måste alltså alltid lägga på ett par minuter när man uppskattar hur lång tid det tar för Ben att hämta någonting ur förrådet till exempel). Hur som helst. Tårtan såg ut så här:

Detta ska alltså representera Bens kanin Gina på en gräsmatta med blommor, ormar och kaninbajs. Fin va?

Igår hade jag och Ben följande konversation:

Jag: So Ben, have you told Pete and Gina that you had a rabbit cake for your birthday party?
Ben: Yeah.
Jag: Did they think it was a good idea?
Ben: Yeah. Or Fred, I actually only told Gina when Pete couldn't hear so that he wouldn't get too jealous.

Idag när jag hämtade honom från skolan:

Ben: Fred?
Jag: Yes.
Ben: When are you going home?
Jag: I'm going home on the 30th of May.
Ben: Aohw... I want you to stay longer!
Jag (skriver typ över mitt framtida arv på honom): Aw, that's sweet of you Ben! I need to go home though because otherwise my mommy will miss me too much!
Ben: Mmmh.
Jag: And Kimberly is coming to be your au pair when I go home. I've talked to her and I know you and George are going to have so much fun with her!
Ben: Yeah!
Jag: And I really want to come and visit, and for you to come and visit me in Sweden!
Ben: Yes that will be fun!
Jag: Yeah!
Ben: Fred?
Jag: Yes Ben?
Ben: What do you want from me for your birthday?
Jag: Oh, I'd love it if you could make me a nice drawing.

Innan han gick och la sig idag så ropade han från sitt rum och undrade lite saker som till exempel vad min favoritfärg är och vilket som är mitt favoritdjur. Jag svarade röd och katt. Tror att det kommer bli en spännande födelsedag!

hejdå tonårsfredrika

Hej kompisar. Igår på valborgsmässoafton fick vi äntligen sol efter en vecka med konstant regn (skönt att det regnade i söndags dock när jag hade barnen från 8 till 19:30. FILMTAJM!), det var jättevarmt och härligt. Då städade jag huset som jag alltid gör på måndagar. Idag när jag vaknade och hade hela dagen framför mig drog jag upp rullgardinen och möttes av pissregn. Kan ändå se ironin i det.

Eftersom jag inte kunde carpa så jättemycket diem idag när vädret svek så har jag ägnat flera timmar åt att, ja jag kan faktiskt inte komma på något bättre ord än sanera mitt rum. Jag slutar aldrig att förvåna mig själv när jag inleder sådana projekt. Har bott här i snart 11 månader, på en yta som (med mitt kanske inte jättepålitliga ögonmått mätt) är max 8 kvadratmeter, och det känns som att jag hade varit en högaktuell kandidat för tv-programmet "Hjälp jag samlar!". Det jag främst samlar på är kvitton och plastpåsar. Och inte på det sättet att kvittona ligger kvar i plastpåsarna från saker jag har köpt utan jag hittade båda delarna på de mest oväntade ställen i mitt rum. Jag vet inte varför jag har ett så starkt behov av att spara på just de två sakerna, måste ha haft brist på plastpåsar i mitt tidigare liv. Kvitton kan ju förvisso vara klokt att spara om det är någonting väldigt dyrt man har köpt och kan komma att behöva reklamera, men risken att jag vill lämna tillbaka en ask med vindruvor som jag köpte i oktober är ju inte jättestor. Nu är det i alla fall rensat, plockat och rengjort här inne. Hemskt skönt!

En annan anledning till att jag ville ha mitt rum rent och städat tills imorgon är för att det vore väldigt härligt att vakna upp på sin 20-årsdag och känna doften av lavendel (min värdmamma köper alltid furniture polish med lavendel-doft. Den luktar faktiskt inte jättegott när jag tänker efter, men godare än damm.) och ha det iordningplockat. Det blir ett bra sätt att börja mitt "vuxenliv" på!

Så nu säger vi HEJDÅ till plastpåse-mani och en härlig tonårstid och säger istället HEJ till mitt år som 20-åring!


ben 7 år

I tisdags fyllde Ben 7 år! När jag hämtade honom från skolan i måndags kom han ut med en jättetrumpen min och sa "This was the WORST day-before-my-birthday EVER!!!!" men det verkade ha gått över tills i tisdags. På morgonen fick han öppna sina presenter och födelsedagskort och efter middagen åt vi tårta. Igår hade han kalas för sina kompisar på ett spring-runt-och-lek-ställe.




edinburgh

Vilken fin stad! Låter bilderna tala lite för sig själva, det har krånglat med uppladdningen så jag får fylla på med text imorgon :)





















peterborough

Under tiden som jag sitter på tåget till Edinburgh så kan ni få se lite bilder från i fredags när jag och Hayley tog en spontantrip till Peterborough. Det ligger förvisso bara 30 minuter bort med tåget men det var ändå ett miniäventyr och ett bra sätt att inleda helgen på.




I Peterboroughs katedral ligger Catherine of Aragon, kung Henry VIIIs första fru, begravd.




På kvällen träffades vi allihop på The Minster (var annars?) och blev kvar där tills de stängde vid ett. Plus drygt tre timmar till. Somnade vid halv sex och fick det stora nöjet att vakna runt åtta av att George övade på sin trumpet. Det var det värt.


10 månader i englandet

Så lång tid har det gått sedan jag kom hit. 10 månader. Det är ju helt galet, våren har svischat förbi! Det är svårt att beskriva känslorna inför att snart åka hem. Det är fel att säga att jag längtar hem om man med längtar menar att jag sitter gråtandes på mitt rum och räknar ner dagarna. Jag kommer sakna många saker med au pair-livet och framförallt kommer jag att sakna mina vänner här! Jag känner dock att jag är väldigt färdig med att vara au pair nu. Ett år kommer att ha varit precis lagom. Nåväl, det är ett tag kvar och jag tänker göra det bästa av det. Amanda och Hayley är i Sverige just nu, Cecilia ska åka dit en snabbis på torsdag och innan dess ska hon passa sina barn. Själv ska jag åka till Edinburgh tidigt imorgon bitti och borde verkligen sova nu (vad smart det är att packa klockan 20,30 på kvällen. Brås helt klart på båda mina föräldrar. Och morfar.). Jag blir borta i två nätter, alltså tillbaka på onsdag kväll. Det ska bli spännande att åka själv. Återkommer med hur det har gått.


everything is served with chips

Vilken trevlig påskhelg det har varit. Min värdfamilj var borta större delen av både lördagen och söndagen så det var lugnt och skönt här. Jag har träffat mina kompisar och fikat, tittat på film, dansat och så vidare och så vidare. I måndags på förmiddagen hade vi easter egg hunt här innan Janine tog barnen och åkte till mormor och morfar. Mina påskägg blev en succé! Jag fick också leta efter godis. Till mig hade de köpt Haribo-godis eftersom de vet att jag inte tycker så mycket om choklad, gulligt!

Janine och barnen kommer tillbaka imorgon kväll men jag är inte ledig för det utan jag passar Elliot istället. Igår och idag ska han hämtas vid halv fyra efter att ha varit på någon sportaktivitet som skolan har anordnat. Jag lagar middag och ser efter honom tills hans mamma kommer hem vid sex-tiden. Inte så jobbigt. Imorgon ska jag dock se efter honom hela dagen, från halv nio till sex. Jag hoppas att det kommer gå bra, om inte så kommer det vara skönt när det är klart!

En del av att se efter honom är som sagt att ge honom middag. Elliots mamma hade skrivit en lång lapp till mig som förklarade hur ugnen och spisen och allting fungerade och jag skrattade för mig själv när jag såg vad det var jag skulle laga till honom.

Först när vi kom hem fick han ett snack. Bread sticks doppade i Philadelphia-ost med chokladsmak.


Och till middag? Pizza with chips and baked beans in tomato sauce.

Haha ja, de är roliga. 

Det äts pommes frites (förvirrande att de kallar det för "chips", eller hur?) till allt. Beställer du lasagne så serveras det med pommes. Beställer du chili con carne med ris så finns det risk att det serveras med pommes. Det skulle inte förvåna mig om det finns ställen som serverar Ceasarsallad med pommes frites. I söndags åt jag och Amanda lunch på en pub och paret bredvid oss beställde in två stekta ägg med skinka och pommes frites. Sedan hällde de salt och vinäger på allting också. Euäk. Alla frukostmenyer består av rostat bröd, stekt/scrambeled ägg, bönor i tomatsås, hash browns, grillad tomat och pommes frites.

Don't get me wrong, jag älskar pommes frites. Har de friterats/varit i ugnen tillräckligt länge för att bli sådär krispiga så är det ju hur gott som helst. På många ställen här så är det som att de inte har blivit helt klara utan de är som ett fryst pommes frites (hur säger man det i singular!?) blir när det har tinat. Helt blött och slabbigt. De är också ofta väldigt tjocka, så att de är alldeles mjöliga inuti. Dessutom, believe it or not, så är engelsmännen väldigt rädda för salt, så många äter sina pommes utan vilket jag tycker är helt meningslöst. Jag säger inte att vi i Sverige tycker att det är bra med salt, men det känns som att vi har insett att lite salt och kryddor kan göra rätt stor skillnad i matlagningen. Här har de inte riktigt kommit dit ännu. De är också helt tvärt emot oss när det kommer till socker. Det som anses vara ett gift i Sverige är ingen stor grej alls här. Vill barnen ha efterätt efter varje måltid så är det inga problem. Oftast är det ett par kakor eller några godisbitar. Oavsett vilken dag i veckan det är. Det är också ovanligt att man äter två lagade mål mat om dagen. Lunchen eller middagen består oftast av rostat bröd med bönor till, vilket har lett till den sjuka snack-kulturen som är här. Allting finns att köpa portionsförpackat. Små chipspåsar som många äter till lunch säljs exempelvis i 30-pack i mataffären. I stort sett alla affärer, oavsett om de säljer böcker, skor, skönhetsprodukter eller elektronik har en lunch-on-the-go-kyldisk vid kassorna där det säljs färdiga smörgåsar (trekantiga, of course), portionsförpackningar med chips, kitkat, läsk till förbannelse.... Ja, ni fattar.

Oj. Det var inte meningen att detta skulle bli ett långt matinlägg, det skenade iväg lite där. Jag får skriva mer om det en annan gång. Nu ska jag göra iordning mig för att gå och hämta Elliot!

fullt med godis

Äntligen fredag! Långfredag dessutom, så jag antar att ni är lediga där hemma. Jag är alltid ledig på fredagar här, men det är alltid extra härligt när den kommer ändå. Idag ska jag och Lena åka till King's Lynn för lite shopping. Jag är i desperat behov av ett par nya jeans då de två paren jag hade har gått sönder. Det är strålande sol så jag hoppas att det blir en bra dag!

Igår var Cecilia här i fem timmar och jag hjälpte henne med det sista med hennes matte. Nu är hon klar med kursen!

Det ser inte så värst ergonomiskt ut, men vi satt inte så hela tiden.

Imorgon är det ju påskafton och jag tänkte ge Ben och George varsitt påskägg. Hemma har vi ju traditionen med att köpa påskägg som man kan fylla själv men det har de inte här på samma sätt. De köper stora påskägg helt i choklad istället som barnen får leta efter. Amanda och jag blev därför ganska besvikna när vi gått från affär till affär utan att hitta ett endaste påskägg i kartong eller hårdplast som vi kunde fylla med eget godis. Amandas mamma var supersnäll och skickade ner två påskägg till oss var så nu ska det bli ett inslag av svensk påsk här i Ely. Som tur är säljer vissa affärer Candy King, alltså Karamellkungen lösgodis. Sortimentet är inte lika stort som hemma i Sverige, men helt klart tillräckligt för att fylla två påskägg.

Jag tror att de kommer bli glada (om inte så kan jag offra mig och äta lite påskgodis)! Tydligen så letar man efter äggen på söndag här istället för på påskafton. Jag får se om jag ger dem imorgon eller på söndag.

Nu ska jag göra iordning mig så att jag är klar när Lena kommer förbi. Hörs sen!
Ps. Mormor, ditt påskkort har kommit fram, tack så mycket!


regn

Igår var dag nummer två på barnens påsklov. Klockan 7 vaknade de och klockan 9 var vi på väg till parken för att spela fotboll. Tyvärr blev det lite mycket bråk mellan dem när vi var där så vi gick hem igen. Att måla påskteckningar hade lugnande effekt men ledde också till att köket såg ut som en brottsplats. Jaja, det var det värt.


George målade en kanin:

Jag målade en kyckling på en gräsmatta med några ägg och ett träd (fin och verklighetstrogen, jag vet). Ben tyckte nog att min bild var fin för rätt som det var hade han målat en som var väldigt lik.

Sedan målade han några egna påskägg också. Det användes ganska mycket färg, de hade inte torkat helt när jag skulle flytta dem imorse.


Sedan skulle George gå och ha ett piano exam, så jag och Ben bakade kanelbullar. De hade bara någon konstig jäst som man var tvungen att aktivera i vatten innan man använde den, så jag chansade lite på hur det blev med den övriga degvätskan. Jag chansade lite fel, så degen jäste inte så mycket. Vi bakade ut dem ändå och de smakar gott trots att de kanske inte är så fluffiga.

Sedan lagade jag och Ben middag också. Har ingen aning om hur många gånger han sa "Fred" igår. Tippar på runt 200 gånger. I receptet stod det att man skulle ha i "Snake Beans". Jag hittade inga sådana i kylen och jag vände mig till Ben.

- Ben, do you know where your mom usually keeps the snake beans?
- No, not really.
- Do you know if they come in a can or if you buy them fresh? What are snake beans anyway?
- I think you buy them fresh. Fred, they are basically snakes that are shaped like beans.

Han kommer att bli kock en dag, det känner jag på mig.


Idag spöregnar det här så vi är inne och tittar på film. De kom överrens om "Annie". Härligt när de själva väljer en film som är över två timmar lång, hehe!

yes, nu är jag typ 70% engelsman

Idag mina vänner, är en stor dag. Idag kan man säga att jag tog ett stort steg framåt i strävan mot att bli en riktig engelsman (kan egentligen inte säga att det är något jag vill bli direkt, de har mycket konstigt för sig, men ändå.). Maten har på flera sätt varit en jobbig del av min tid som au pair och utan att gå närmare in på det så tror jag att många är benägna att hålla med om att Englands matkultur är väldigt speciell. Jag säger bara "toad in the hole". Egentligen är det enough said, men jag tänkte fortsätta lite ändå. Iallafall, idag fick jag den stora äran (eller ja, de hann inte laga det igår) att laga Roast Dinner till middag. Egentligen är det någonting vi äter varje söndag men idag blev det Fredrika's Monday Roast Dinner.

Öppnar kylen och hittar den här


1,6 kilo kyckling.

Jag vet inte hur ni skulle reagera om ni stod öga mot öga med en hel jävla kyckling. Personligen kände jag ungefär så här:

Eftersom mamma och mormor och kanske några andra extremt matkunniga människor läser så vill jag påpeka att ni inte behöver börja himla med ögonen ännu. Det som stressade mig i den här situationen var inte att jag skulle behöva ta i rå kyckling, eventuellt ta ut inälvor (ska väl inte ljuga och säga att jag såg fram emot det) eller på något annat sätt vara i kontakt med det här före detta djuret. Stressmomentet låg i att jag skulle tillaga en hel kyckling till en familj som äter det här en gång i veckan, att krydda, marinera, hitta matchande örter... ja gud vet vad, samt att servera den icke rå klockan 17,00! Efter att ha tittat lite noggrannare på den så släppte alla orostankar. Kycklingen var färdigförberedd. Det fanns stuffing i och den var till och med penslad med någonting grönt. Klar att sättas in i mitten av ugnen i 65 minuter gånger antalet kilo, plus 20 till 30 minuter till. Lätt som en plätt.

Efter cirka 2 timmar i ugnen såg den ut så här:

Peeeeerfekt. Under tiden hade jag kokat morötter och broccoli samt gjort hasselbackspotatis (första gången i mitt liv, och det lyckades - yes!), dukat, fixat yorkshire puddings och spelat tennis med Ben ute på gräsmattan.


Tog en bild innan de hällde på sin äckliga pulver-gravy. Hur stolta är ni inte nu? Jag är svinstolt. Ben gillade att potatisarna såg ut som igelkottar och George tyckte att de hade en jättegod smak. Janine var glad och nöjd och Nick sa "Thank you Fredrika, that was very nice. Almost as good as mine.". Ser det som ett fint betyg.

I övrigt så har jag varit vaken sen 5,45 imorse då jag och Emilia sjöng för pappa på hans födelsedag, grattis! Barnen var på fotboll mellan 8-12 så då städade jag huset och sedan var vi och spelade fotboll i parken.

När jag duschade imorse hände för övrigt något väldigt intressant. När jag som bäst står inne i duschen och torkar mitt hår upptäcker jag till min fasa att det står någon utanför fönstret i badrummet (som förvisso är av sådant glas som gör att man inte kan se igeom det, men dessvärre är lite öppet). Fönsterputsarna hade kommit. Välkomna liksom. Först visste jag inte riktigt vad jag skulle göra så jag stod helt förstenad och försökte smälta in i inredningen. Sedan täckte jag över mitt ansikte med mitt hår (vet inte varför, gjorde det inte lättare att se direkt), kastade mig likt en ninja ner på golvet i badrummet, bakom handfatet och slet åt mig min morgonrock. Sedan sprang jag upp till mitt rum. Vad tror ni händer? Då har de jäkla fönsterputsarna hunnit runt huset och ställt stegen mot mitt fönster. Precis innan en av dem hann upp så drog jag ner min rullgardin. Phew.

Ja det ska vara spännande med måndagar ibland.

april har knopp i håret

Söndag igen. Det går fort nu, snart är det slutet på maj och dags för mig att åka hem. Denna veckan har varit lika fin som förra, sol och varmt varje dag förutom igår. Vi har solat och ätit glass i parken, jag och Amanda har varit i Cambridge och vi har firat Lena som fyllde 20 år. Idag har jag varit barnvakt från halv fyra tills nu och imorgon börjar barnens tre veckor långa påsklov. Egentligen är det en au pairs mardröm men jag ska bara ha Ben och George imorgon, tisdag och onsdag. De övriga veckorna ska de åka och hälsa på sina mor- och farföräldrar, åka på läger och en massa annat så då har jag ledigt. Den 16-18 april ska jag åka till Edinburgh i Skottland. Själv, för mina kompisar hade annat för sig. Jag har aldrig åkt på en resa själv förut så det ska bli spännande!

Här kommer lite bilder från veckan.








det luktar dubai

Sommaren har kommit till Englandet. Jag har haft fyra helt underbara lediga dagar! Redan i onsdags låg vi ute i Cherry Hill och solade medans barnen var i skolan.

I torsdags var jag hemma hos Lena och skulle hjälpa henne med hennes iTunes och nyinköpta iPod (hehe pappa, är vi släkt eller?) men tyvärr så var jag inte till så jättestor nytta. Däremot fick jag god lunch hos henne och vi låg ute på deras baksida och solade.

I fredags vaknade jag i panik och insåg att klockan var fem i elva. ELVA! Vad har hänt med mig? Jag har blivit min syster. Anyways, packade med mig frukost och gick till Cherry Hill där jag träffade Amanda och hennes värdbarn Luca. Jag och Amanda låg i solen och Luca sprang upp och ner för backarna när han inte pausade för att äta päron. Efter ett tag var det dags för dem att gå hem och jag gick ner till Tesco och växlade tillbaka de pengarna jag hade kvar från Dublin-resan. På vägen hem satte jag mig och läste Hänt Extra som mamma hade skickat.

När den var färdigläst gick jag och köpte solkräm till ansiktet. SPF 30 Kids. Extra water resistant. Jag badar ju så mycket här så det var lika bra.
Väl hemma åt jag resterna av paellan jag lagade till middag häromdagen. Den blev faktiskt väldigt god trots att jag aldrig har lagat det förut. Paella med kyckling och chorizo. Mums.

Sedan kände jag, Amanda och Townhouse att vi hade saknat varandra lite. Så vi gick dit. På Townhouse finns det två dj:s. En som är gammal, och en som är ännu äldre. Till vår stora glädje var det den som bara är gammal där i fredags så vi kunde shakea loss.




I lördags var det ännu varmare så efter en snabb springtur på morgonen mötte jag upp Amanda och Cecilia vid Cherry Hill (the place to be, tydligen) för att jobba ytterligare lite på brännan. Jag hade på mig chinos och t-shirt och det är mars. Hur skönt som helst. Vi pratade om världsviktiga saker och jag försökte återuppliva mitt minne av PQ-formeln för att kunna hjälpa Cecilia med hennes matte. Det gick sådär. Vi tog en lunch på Starbucks istället.

Sedan bestämde vi oss för att laga middag ihop hemma hos Amanda. Tillsammans kokade vi ihop något så svenskt som tacos. God bless.

Vi tittade på filmen Leap Year och sen gick jag och Cecilia hem.

Idag har jag passat barnen på eftermiddagen. Vi har spelat tennis, släppt ut Bens kaniner i trädgården och bakat kakor för de ville prompt INTE gå till parken idag. Jag har avnjutit en cirka två timmar lång skype date med Maja och sen en kortis med mamma och Emilia.


Resten av veckan ska bli lika fin som förra. Tills nästa helg ska jag nog ha kunnat få fram ett riktigt solbränt ansikte och en inte lika solbränd kropp. Det gör inte så mycket, D-vitaminkicken är ett faktum ändå.

Får be om ursäkt för ett "och sen gick vi hit och sen åt vi det här och sen gick jag hem"-inlägg men det har inte hänt så värst mycket annat den här veckan. Jag har dock trivts hur bra som helst den här helgen! Ben har tyvärr hållt inne på sina funderingar det senaste så jag ska allt ta ett riktigt snack med honom imorgon och se vad han har på hjärtat.

(Och min rubrik "det luktar dubai". Det gör verkligen det! Det luktar liksom varmt, och trots att det var över tio år sedan jag var i Dubai så har jag något luktminne därifrån som alltid gör sig påmint när det blir så här varmt. På tal om minnen så fyllde bloggen fyra år den 17 mars. Coolt.)

God natt!

dublin 16-19 mars

6:20 nådde vi, efter 40 minuters tunnelbaneåkande, Stamford Brooks station i London och kunde gå på bussen. Jag gick på sist och fick därför inte plats brevid Amanda, Hayley och Cecilia och trots att det var lite trist så gjorde det inte så jättemycket eftersom man ändå sover lite då och då så tidigt på morgonen.




Vid 14-tiden kom vi fram till färjan. Den var ganska tråkig men vi åt lunch och kollade igenom tax free-shopen.

Jag fick en portion pasta som hade räckt till 4 personer, men den var god.

Jag och Amanda hälsade oss själva välkomna till Irland och tog ett glas Magners, irländsk äppelcider.
När vi kom fram duschade vi av oss den 10 timmar långa resan och gick med allihop ut. Det kom fram en tjej till mig och frågade vilka vi var där med. Jag svarade att vi hade åkt med First Festival Travels och frågade vilka hon hade kommit dit med. Hon åkte med ett annat bolag men frågade om hon kunde vara med oss för att hon var där ensam. Självklart, svarade jag och frågade vart hon var ifrån. Det visade sig att hon var från Toronto i Kanada, samma som Hayley.

Som ni kan se på bilden av mig och Cecilia så var vi trötta. Aströtta faktiskt. Eftersom Hayley och Shylo som kanada-tjejen hette fann varandra så bra så lämnade jag, Amanda och Cecilia dem där och gick hem och la oss för att vara på topp inför St. Patrick's Day!

Nästa morgon var det alltså dags. Irlands nationaldag. Vi gick ut innan paraden började för att hitta gröna grejer att ha på oss. Vi köpte hattar, ansiktsfärg, tatueringar, t-shirtar och lite andra nödvändiga grejer.








Så mycket folk! Och så mycket folk i grönt! Efter paraden gick vi tillbaka till hostelet. Att vara där ute i ungefär fem timmar gav en simhall-effekt. Ni vet när man har varit i badhuset så blir man jättetrött för att det är så högljutt och fuktigt och varmt. Detta var samma sak fast det var högljutt och frisk luftigt. Vi tog det lite lugnt och framåt kvällen lagade vi till en riktig gourmet-måltid bestående av pasta i tomatsås och vitlöksbröd.

På kvällen gjorde vi iordning oss lite snabbt för att sedan fortsätta firandet på en irländsk pub. Det var verkligen bland det roligaste jag har varit med om. Alla var fortfarande iklädda sina gröna kläder och accessoarer och stämningen var på topp! Vi träffade tre amerikanska killar som Shylo hade träffat kvällen innan hon träffade oss. Det visade sig att de bor här i Ely, i samma område som Amanda och Hayley. Det är en liten värld trots allt.


Efter ett tag blev det ännu bättre när det kom ett liveband (eller ja, band och band, det var tre gubbar) som spelade riktigt irländsk musik. En på gitarr, en på fiol och en på uilleann pipe. Det är en irländsk form av säckpipa. Googla det. Vi stod (hoppade) med alla andra och dansade våran egen tolkning av riverdance.


När bandet tog en paus så kom det in tre tjejer och en kille som kunde dansa det på riktigt. Hur häftigt som helst. Jag kände att jag har hittat mitt kall. På riktigt, jag tänker börja i riverdance.

Jag och Amanda med våra treklöver-glow sticks!

Ni vet den här scenen från Titanic när Jack bjuder med Rose på "a real party" på tredje deck. Precis så kul var det. De spelade till och med den låten.


På söndagen åkte vi till Guinness-bryggeriet. Där gick vi runt och lärde oss hur man tillverkar Guinness och vi fick även lära oss att hälla upp våran egen.




För att hälla upp en perfekt pint med Guinness ska man följa följande steg:
1. Kontrollera så att du använder ett riktigt Guinness-glas och att det inte är trasigt.
2. Sätt "tapen" (vad säger man på svenska? kranen?) mot den lilla harpan på glasets övre del. På så sätt får man en 45-gradig lutning på glaset.
3. Dra handtaget så långt ner det går och när glaset börjar fyllas så kan man hålla det mer upprätt.
4. När toppen på skummet har nått toppen på den lilla harpan tar man upp handtaget igen och ställer ifrån sig glaset (med symbolen mot gästen) så att den får "vila".
5. När skummet har lagt sig och ölet (det är ett stout egentligen men jag orkar inte veta skillnaden) har blivit svart tar man glaset igen. Man sätter "tapen" precis ovanför skummets yta och trycker sedan handtaget ifrån sig. När man gör det så kommer ölet ut mycket långsammare och man har mer kontroll. Det man vill göra är att fylla upp till toppen (dock utan att det rinner över, mycket viktigt) med skum.
6. Klart. Servera!
Jag klarade det så bra att jag fick diplom. Det fick visserligen alla andra också, men ni vet.

Guinnesset var inte jättegott. Inte så äckligt som jag trodde (hade förväntat mig något i stil med tjära), men fortfarande inte gott. Det hade en eftersmak som påminde om kaffe. Inget för mig med andra ord.

Högst upp i Guinness-huset kunde man se ut över hela Dublin!

På måndagsmorgonen gick bussen hem igen vid 6,30 och vi var hemma i Ely vid 21-tiden. Nu har jag sovit ikapp mig och är hur nöjd som helst efter den här resan.




Förutom allt det här har jag
- Deltagit i speed-dejting på bussen dit och pratat med en massa människor från Australien eller Nya Zeeland. Det var bara vi fyra och en kille från Mexico som inte var därifrån.
- Sjungit godnattvisor för de åtta Australienarna som bodde med oss i vårt rum på hostelet. De tyckte att "När trollmor har lagt de elva små trollen" var jättebra, och att "Blinka lilla stjärna" var mycket bättre på svenska än på engelska.
- Testat Skittle- och Turkisk Peppar-vodka som Amanda och Hayley hade gjort.

Totalt för bussresa, färja, hostel med frukost och inträde till Guinness-huset så betalade vi £219 var. Jag hade kunnat betala det bara för att få vara på den irländska puben på lördagskvällen. Så roligt. Verkligen ett minne för livet! :)

Tidigare inlägg
RSS 2.0